Haha, fick en skräpkommentar som jag faktiskt fnissade lite åt: ”Writing comes more easily if you have something to say.” Var det en pik, tro?
Är i full färd med att smida planer! Spännande. Ser så mycket fram emot hösten. Jag har sedan jag slutade gymnasiet saknat att studera MED människor, att studera på distans har sina fördelar men att kunna dela bördan gör det hela mycket roligare. Det stämmer så himla bra att historier inte betyder någonting när man inte har någon att berätta dem för. Jag är, som det heter, peppad! Till helgen är det läger med LUF, och sedan hemligheter och ja, augusti är fullproppad med aktiviteter. Det gillas! Jag gillar att vara aktiv. Jag har längtat så mycket. :)
Till sist påbörjas här en kampanj för att Martin ska skaffa facebook. Det vore inte en dag för tidigt! Jag har försökt övertala honom länge, men han är svårflörtad, den jäkeln…
Hehehe. Jag läser en kurs i Musikjuridik, och har nöjet att läsa All you need to know about the music business av Donald S Passman. Det är alltid roligt när författarna har lite distans till sig själva och det de skriver. Denne Donald lyckas med konstformen att kombinera tung lagkunskap med humor. Hör på det här:
”The following is how royalties were computed up until recently. Feel free to skip this unless you’re dealing with an older contract, dealing with one of the holdouts who still cling to the old system, or if you enjoy pain.” Hehehe.
Innan annat dravel påbörjas så kan det nämnas att Italien var fantastiskt! Speciellt Venedig. Jag hoppas att jag kommer dit någon mer gång. Här är en hälsning från mig själv i den stad i världen som förfaller på det mest eleganta av sätt. Jag hade gett hur mycket som helst för att få vara med på en maskeradbal på 1700-talet. Därför har jag fått dille på teatermasker. Jag köpte en när jag var där, och har inhandlat material, så nu ska här maskas! (På tal om mask. Jag och min fräsiga brorson William, 4 år, ägnade oss åt vattenlekar häromdagen (som slutade med att han sprutade ner hela mig med iskallt vatten. Vad gör man inte för de små barnen?). Vi fyllde vattenballonger i olika former. En var långsmal som en mask, och andra såg ut som snirkliga larver. ”Sätter man bokstaven S framför dessa ord”, tänkte jag, ”blir det ju himla festliga ord”. Jag berättade om mina tankar för William som utnämnde idén som superb. Så varje gång jag ser honom frågar jag honom om han sett till någon Smask, eller möjligtvis några Slarver. Smaskar och Slarver. Kanske är det så att det är jag som tycker det är roligast, men man är faktiskt inte äldre än vad man känner sig.) Det var en lång parantes. Här är bilden:
(Hm. Det är lite ihoptryckt. Men det är himla svårt att få till det i wordpress.)
Nu var det något annat jag hade på hjärtat, men det får vara. Jag har glömt ( minneee, jag har tappat mitt minneee, är jag svensk eller finneeee?).
Jim Morrison hade böcker om Carl Michael Bellman i sitt hem, med anteckningar kring de översatta texterna. Hade varit kul att höra vad han tyckte om, säg, Märk hur vår skugga.
På tal om Julian Casablancas. När hans soloalbum kom ut bodde jag i Sydney. Jag gick gladlynt och köpte skivan, som de lade i en naturfärgad brunaktig påse (tänk gammaldags lunchmackor). Nöjd med mitt inköp gick jag med två vänner till en så kallad food court, som närmast kan beskrivas som en stor öppen yta med ett virrvarr av bord och stolar, kantat med ”restauranger” av olika sorter. På borden låg skräp som inte hunnits plockas undan, bland annat bruntaktiga pappersförpackningar… När jag gick ifrån bordet tänkte jag inte mer på saken utan gick därifrån och trodde att påsen min skiva låg i var skräp. Attans.
Just nu läser jag om modernism och postmodernism. Med tanke på en av mina tonårshjältars, Julian Casablancas, är i Sverige och jag inte kan gå så får här bli en hyllning med The Strokes och Regina Spektors låt Modern girls and old fashioned men.
You don’t have to tell no one ’cause no one wants to know, that you don’t have no happiness at all.
Jag har alltid varit lite kluven till att recensera. Älskar jag något vill jag berätta det för hela världen, och som jag skrivit tidigare kan jag bli lite irriterad om någon viftar bort det jag älskar med en nonchalant vänsterhand. Tycker jag att något är mindre bra så antar jag att de som har gjort verket har älskat det de gör oerhört passionerat, och vem är jag att döma i ett sarkastiskt uttalande, bara för att det inte råkar falla mig i smaken?
Nu är inte recension samma som analys, men egentligen gillar jag nog An Education lite för mycket för att kunna analysera den på ett nyktert vis. Men går det så går det. Får försöka rensa bort superlativen. När jag var 16 längtade jag efter livet, men istället för att vara frankofil som huvudpersonen så var jag anglofil. Big time! Därför flyttade jag, helt logiskt naturligtvis, till andra sidan jorden och hittills har jag inte bott i England. Men en dag så, hoppas jag…
Otroligt svårt att analysera en populärkulturell yttring när kurslitteraturen inte har kommit! Eftersom definitionerna finns i böckerna kan jag knappt ens börja. Hmpf.
Jag såg An Education igår. Den befinner sig nu på listan Mina 10 favoritfilmer. Jag vill inte avslöja för mycket, men trots slutet så tror jag nog att det var sann kärlek.
Snart får jag träffa min bästa, käraste, saknade vän Linnea. Hon bor i London i vanliga fall men är hemma nu. Här är vi i Göteborgs skärgård förra sommaren, en av årets finaste dagar.
The world at large
