”De riktigt djupa känslorna har ju inga uttryck.”

Så sa Thorsten Flinck när han skulle träffa halvsyskon som han aldrig förut sett.

Jag är en stor beundrare av Thorsten. När hans Maskeraden gick på tv blev jag så begeistrad att jag mailade adressen som stod på hans hemsida och undrade om det fanns någonstans man kunde köpa en kopia av den. Jag fick svaret att de självklart skickar mig en kopia bara jag ger min adress. Sagt och gjort, någon dag senare kom ett vadderat kuvert på posten. Kuvertet var återanvänt, gamla adresser var överstrukna och ett nytt frimärke påsatt. I låg ett skivfodral med ett konvolut som var utskrivet på vanligt a4-papper, och inuti hade Thorsten skrivit Till Jennica. Många kramar, Thorsten.

Jag tror inte det bara gjorde min dag, utan hela den månaden.

På söndag ska jag titta på Thorsten när han kommer till Konserthuset här i Göteborg. Kan ju verkligen inte få en bättre avslutning på helgen, som genom inte mindre än tre fester och en massa plugg troligtvis kommer bli episk.

Ta hand om er.

Jag såg en kvinna slå sitt barn
jag såg ett ögonblick av hat
Ett slag som föll så tungt
att det aldrig kan bli glömt
Vad bryr jag mej om varför kvinnan slog?
Jag såg en ros på trottoaren
en ros på gatan mitt i stan
En make hade dött
en far hade förblött
Vad bryr jag mej om varför någon sköt?