Om 18 minuter börjar årets bokrea! Tajmingen är inte perfekt, med en tenta som inte skriver sig själv och sådär, men jag tänker ändå att jag pinnar ner till Bokia på Avenyn och kolla in utbudet och använder min 50-kronorsrabatt som jag fick mailad till mig. Det blir bra. Nu blir det inte någon jättepromenad, men att gå ute stjärnklara nätter är något bland det finaste jag vet. Speciellt när man varit fånge i sitt eget hem i några dagar, med halsont, muskel- och huvudvärk som fångvaktare.

Det måste bli så här. Ännu ett inlägg om Thorsten Flinck alltså. Denna gigant förminskad till någon som tar unga kvinnor på rumpan.

Nåväl, det finns en del att säga. Vi kan ta det praktiska först: igår befann han sig i Trollhättans konserthus. Jag bor, kanske som bekant, i Göteborg och tog tåget till Trollhättan med siktet inställt på att ta tåget tillbaka till Lilla London halv elva. Konserten skulle börja halv nio. Allt gått så. Tills förbandet Cirkus Miramar gick på scenen. Eller, snarare, inte gick AV scenen. Cirkus Miramar fortsatte med låt… efter låt… efter låt. Jag och mitt konsertsällskap Daniel skruvade lätt på oss när bandet förberedde ännu en låt. Nåt som jag så här i efterhand ångrar, för de var ett ganska spännande band. När Cirkus Miramar lämnar scenen meddelas det att det blir 20 minuters paus. Nu hade jag och Daniel räknat ut att vi skulle få se Thorsten i tio minuter om vi skulle hinna med vårt tåg. Efter några om och men kom vi på att Thorsten faktiskt är värd en taxiresa till Uddevalla, där vi båda kunde sova i Daniels lägenhet. Sagt och gjort, en taxibeställning senare kunde vi njuta av det vi kom dit för: Thorstens helt oslagbara närvaro på en scen.

Detta är alltså anledningen till att jag gick upp fem i morse, och gick på tåget från Uddevalla till Göteborg.

Men det var det värt.

Titta vilken fin dam.

96 år blev hon, Sickan Carlsson.

Foto: Henrik Montgomery/Scanpix

Varför blir den vildaste rosen som sten så grå,
när det röda är det enda jag kan, jag vill förstå?

Är fortfarande lite skakig. Idag skulle komma att bli den dagen då jag med darrande hand hälsade på Thorsten Flinck. Han märkte att jag var nervös och log lite lugnande och sa att han tyckte mitt namn var fint. Tackar mina föräldrar för valet.

Thorsten, ja. Varje gång jag ser honom, om det är på tv eller annat, är jag på helspänn. Man vet inte vad man ska förvänta sig, och det gör det hela oerhört spännande. Blev glad i själen när han kom ut på scenen och såg ren och välvårdad ut. En kvinna som av mina fördomar och hennes utseende att döma hade druckit för mycket alkohol under för lång tid i publiken ropade ”Jag är inte sjuk!” (vilket är titeln på en låt, men som ungefär alla andra tolkade på annat sätt…), varpå Thorsten sa ”Näe, inte jag heller!”.

Grejen med Thorsten är… det är svårt att sätta fingret på. Han kontrasterar det här med att vara graciös och skitig på ett oerhört effektfullt sätt, och jag kan inte annat än att sitta och titta och se närmast kär ut. Det bjuder jag på.

Om ni vill följa med på på en dikt och en sång, fortsätt läsa. Dikten är en icke ordagrant nedklottrad version av Kent Anderssons Vingen, och låten Evert Taubes Pepita dansar med Thorsten.

Vi går alla omkring med en vinge
som vi inte kan flyga med,
och vi måste smyga med,
som blir till en börda för oss.
Vi hade nog kunnat flyga en dag
om inte alla anemiska felfinnarna med pekpinnarna
hade sagt åt oss: ”Du kan väl inte flyga!?
Håll dig på marken din envingade jävel
och försöker du med ett endast vingslag
pröva din flygförmåga, då jävlar, tar vi din vinge en dag!”
Vi går alla omkring med en vinge,
en längtan, en dröm, en sång.
Tänk om våra vingar fick flyga tillsammans en gång.
Så om du ser en vinge komma flaxandes över taken
ska du inte springa hem och bli nervös,
bara stanna, begrunda saken,
”Hmm.” Sen tänka: ”Där är en som sluppit lös.”

”De riktigt djupa känslorna har ju inga uttryck.”

Så sa Thorsten Flinck när han skulle träffa halvsyskon som han aldrig förut sett.

Jag är en stor beundrare av Thorsten. När hans Maskeraden gick på tv blev jag så begeistrad att jag mailade adressen som stod på hans hemsida och undrade om det fanns någonstans man kunde köpa en kopia av den. Jag fick svaret att de självklart skickar mig en kopia bara jag ger min adress. Sagt och gjort, någon dag senare kom ett vadderat kuvert på posten. Kuvertet var återanvänt, gamla adresser var överstrukna och ett nytt frimärke påsatt. I låg ett skivfodral med ett konvolut som var utskrivet på vanligt a4-papper, och inuti hade Thorsten skrivit Till Jennica. Många kramar, Thorsten.

Jag tror inte det bara gjorde min dag, utan hela den månaden.

På söndag ska jag titta på Thorsten när han kommer till Konserthuset här i Göteborg. Kan ju verkligen inte få en bättre avslutning på helgen, som genom inte mindre än tre fester och en massa plugg troligtvis kommer bli episk.

Ta hand om er.

Jag såg en kvinna slå sitt barn
jag såg ett ögonblick av hat
Ett slag som föll så tungt
att det aldrig kan bli glömt
Vad bryr jag mej om varför kvinnan slog?
Jag såg en ros på trottoaren
en ros på gatan mitt i stan
En make hade dött
en far hade förblött
Vad bryr jag mej om varför någon sköt?

I lördags hade en klasskompis 90-talsfest. Jag missade dumt nog hela kalaset, men har tagit igen det genom att titta på My so-called life. Jag tänkte vi kör lite skärmdumpar.

Jag tror för övrigt att vi alla behöver någon som Jordan Catalano, aka Jared Leto, i våra liv.

Nu kör vi. Teenage angst overload.

Min fina bror Jonas är konstnär. Tavlan nedan målade han för ett bra tag sedan, och jag har älskat den sen den stund jag såg den. Så när jag flyttade till mitt rum i den lägenhet jag delar med världens bästa Lucas, fick jag tavlan i inflyttningspresent. Det tyckte jag var himla gulligt. Summa summarum: himla gullig bror jag har ändå.

Ps. Min andra bror Martin är rätt söt han med. Det går i släkten, så att säga. (Om jag känner Jonas rätt kommer han skriva nåt om att vi nog egentligen inte är släkt… Det kallas syskonkärlek.)

Filip och Fredrik är ju lite av mina husgudar. För några år sedan satt historikern Bengt Liljegren i panelen i deras program Boston Tea Party, och redan innan klippet nedan visades tyckte jag att han var en intressant man. Men när han klev upp på scenen och rev av Hungry Heart var vi nog några stycken som log imponerat hemma i sofforna.