Ooooh det här gör mig så glad! Så vaninnigt fint!

Nästan så att jag ångrar att jag ska på karaoke och spelning ikväll när Babel lovar högläsning och blivande klassiker-klass på dagens program. Nåja, jag vet någon som kommer vara lite salongs och kika på SVTPLay inatt…

Sucka mitt hjärta men brist dock ej

Åh, vad jag tycker om dig.

Tack.

Foto: Jan Düsing

Har ni inte redan hört den så lyssna på Seabears I sing I swim. Söt video också.

And I miss you, even when you’re around

Benny Anderssons son Ludvig och hans band Atlas var hos Skavlan härom fredagen. Jag ramlade lite av stolen när de började spela; vad bra de är!

Och Bennys stolta, nästan förbluffade leende 1.07 in i videon blir man ju alldeles glad i själen av…

Vad min kursbok lärt mig idag: Verkligheten håller på att estetiseras, bland annat genom konstnärliga ambitioner att omvandla livet till ett konstverk.

Precis som i Bright Eyes Bowl of Oranges:

If the world could remain within a frame like a painting on a wall,
Then I think we would see the beauty,
Then we would stand staring in awe

Caspar David Freidrichs Two Men Contemplating the Moon. Vi fick se den i en föreläsning förra veckan, jag blev förälskad med en gång…

Hur kommer det sig att allt ledsamt är så vackert utifrån?

Håkan är väl expert på det, att göra det fula fint. Att förgäta fulheten för allt det sköna.

Linnea påminde mig om hur fin Nu Sigge. är. Nu Sigge. är en låt till Håkans son Sigge. Visst är texten hjärtskärande ledsam, men så bedårande vacker?

Hårda tider är över för tillfället
Du ska inte se det, hur taskigt pappa mått det här året.
Solen stiger, ser du, jag ska förklara det när du blir äldre
att det slagit mig på sistone, kommer sakna allt det här nån gång
… Alla hjältar sänker huvudet nån gång.

Håkan Hellström, denne ständige man till att trösta ensamma och trasiga hjärtan och mata en aldrig sinande äventyrlusta. Det var nog få i Göteborg som lyckades missa att han höll sin turnés avslutningskonsert på Liseberg i fredags. Jag tog med mig Linnea och Anna och hade en fantastisk kväll.
Linnea och jag brukar fantisera om hur kul det vore om vi bodde i samma stad. En dag, så…Vad ska man säga, det är svårt att slå en Håkan-konsert. Vi roade oss med att kika på alla händer och fötter i Hedersplatsen innan vi gick hem.

Sedan tog vi ett glas hemma hos mig innan kvällen gick till ända. Det är ett sant mysterium hur Håkan alltid lyckas pricka in de sista molnfria sommarkvällarna för sina Lisebergskonserter…Nu taggar vi höst och vinter, och man får väl glädjas åt att höstmode är ganska skoj. Och det gör väl ont när knoppar brister, men det är aldrig roligt när sommaren dör.

I all sin miserabla, tragiska lilla orkan av känslor så är filmen Closer så vacker. Precis som Jude Law…