Archive for juni, 2010
Hon har ett sätt
Jag har alltid varit lite kluven till att recensera. Älskar jag något vill jag berätta det för hela världen, och som jag skrivit tidigare kan jag bli lite irriterad om någon viftar bort det jag älskar med en nonchalant vänsterhand. Tycker jag att något är mindre bra så antar jag att de som har gjort verket har älskat det de gör oerhört passionerat, och vem är jag att döma i ett sarkastiskt uttalande, bara för att det inte råkar falla mig i smaken?
Nu är inte recension samma som analys, men egentligen gillar jag nog An Education lite för mycket för att kunna analysera den på ett nyktert vis. Men går det så går det. Får försöka rensa bort superlativen. När jag var 16 längtade jag efter livet, men istället för att vara frankofil som huvudpersonen så var jag anglofil. Big time! Därför flyttade jag, helt logiskt naturligtvis, till andra sidan jorden och hittills har jag inte bott i England. Men en dag så, hoppas jag…
Och huvudpersonen heter Jenny. Bara en sån sak.
No commentsDon’t sleep in the subway, darling!
Svårt det här. Att vara respektfull utan att bli förförd. Krävs visst vägande av ord…
Ps. Martin och Jonas, jag vet att ni snokar. Säg någonting! ;)
1 commentThe stress that we were under wasn’t stress at all
Otroligt svårt att analysera en populärkulturell yttring när kurslitteraturen inte har kommit! Eftersom definitionerna finns i böckerna kan jag knappt ens börja. Hmpf.
No commentsGirl least likely to
Jag såg An Education igår. Den befinner sig nu på listan Mina 10 favoritfilmer. Jag vill inte avslöja för mycket, men trots slutet så tror jag nog att det var sann kärlek.
(Bild från http://www.peterboroughartscinema.co.uk/)
Snart får jag träffa min bästa, käraste, saknade vän Linnea. Hon bor i London i vanliga fall men är hemma nu. Här är vi i Göteborgs skärgård förra sommaren, en av årets finaste dagar.
Varför gå här runt och vara sur?
Jag får aldrig nog af Filip och Fredrik. Ni har väl inte missat deras podcast-avsnitt? Jag har laddat in de i mp3-spelaren och lyssnat på när jag sprungit, himla fiffigt. Länken leder till fjärde avsnittet, jag tycker ni ska lyssna på de andra också: http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/filipfredrik/article7362637.ab
No commentsDing dong ditch!
Dagens lärdom från sociologikurs: Runt 1930 menade teoretiker inom masskulturdebatten att populärkultur och masskultur är en kulturform som saknar intellektuell (alltid lika roliga att jag måste googla stavningen på det ordet; ”är det två L?”) utmaning och stimulering, där det enda innehållet är fantasi och eskapism. De menade att vi behöver en intellektuell elit som kan tala om för oss vad vi ska tycka och tänka så att samhället inte fullständigt förfaller. Hur mycket jag än romantiserar cykelturer på grusvägar med långa klänningar med fnittriga väninnor som mormor berättat om känns det på något sätt skönt att vara uppväxt där populärkultur har en given del i samhället. Att få finna sin identitet i ett medielandskap med miljontals olika vägar att gå känns som en självklarhet, men det är ju faktiskt otroligt kort tid vi har kunnat hitta gemenskap med människor på grund av en svaghet för viss musik. Eller är det så att vi begränsar oss till att bli oss själva, på riktigt, i det anseendet att populärkulturen formar oss vare sig vi vill eller inte, var sig vi tänker på det eller ej? Hm. Vad jag vet är iallafall att jag är glad att jag på Spotify kan få fram det mesta som tidningen Nylon tipsar om. Det kunde inte mormor när hon var 20…
Här tänkte jag satt in en bild på mormor, hon var så vansinnigt fin när hon var ung. Hittade inga bilder här hemma dock. Ska kila hem till henne imorgon och se om jag kan få låna några, kanske lägger jag upp senare, vi får se. Om inte annat så är bilderna en studie i stil. Hon och hennes vänner ser ut som filmstjärnor allihop. Det är något med det lagda, oklanderiga håret (hur gick det till!?!? Nuförtiden har vi alla olika sorters tänger och stylingprodukter, ändå har man dålig hårdag allt som oftast… Eller jag har, det kanske är lättare om ens kalufs inte har fått för sig att det sitte rpå ett bergatroll (Jonas, kommentarer är här överflödiga.)) som får det hela att se så idealiskt ut. De var smala, men på ett sunt sätt. Trots att jag påpekar hur fina de var varje gång jag se rde här bilderna, är mormor fast besluten om att jag överdriver. Ligger det i vår natur att vara självkritiska? Ganska hemskt. Min mormor var UPPENBART söt, det är rent löjligt att förneka. Ändå är hon fast som berget. ”Ser du inte fläcken där?” ”Nämen titta, så jag såg ut!” Men precis som hon förnekar mina komplimanger, kommer jag med inlägg när hon säger att jag är fin…
Mormor var diriktris, och att gå i klädaffärer med henne är alltid spännande. Hur mycket jag än VILL att ett plagg ska vara fint så vet jag att hon till 99% har rätt när det gäller stil. Hennes stilkänsla vacklar dock lite när det kommer till en medvetet sliten jeanskjol jag tycker passar till det mesta. Eller så är det min stilkänsla som vacklar, det kan det ju faktiskt vara…
Här är bild från filmen Only angels have wings:
The sanest days are mad
För ett år sedan var jag i full färd med att ägna mig åt en besatthet av Morrissey. Denna man, denna myt, denna legend. Tänk att han var på Åhaga! Åhaga, här, i Borås, 1,5 km från mitt flickrum! Inte ofta får jag umgås enbart med mina fina brödrare Martin och Jonas, men då åt vi och gick på promenad till Åhaga. Fin kväll… Några dagar senare köpte jag tågbiljett och begav mig ensam till Göteborg och tittade på Mannen, Myten, Legenden igen. Dagen efter var det Peace & Love med IB-crew och den varmaste veckan på året. Också samma vecka som Michael Jackson dog.
Idag fick jag syn på min studentmössa och blev nostalgisk över vad som stod i den. Skön klass det där, IB05A.
Nu kan vi ägna en tanke åt framtiden då allt är bra:
No commentsTiden går och hjärtat slår och snart är det dags för mat.
Jag har absolut ingenting emot kungafamiljen, och trots mina annars smått vänstergående tankar så tycker jag att monarkin är lite trevlig, så som den är nu, men jag skulle inte påstå att jag är vidare rojalistiskt lagd. Så döm av min förvåning när min sinnesstämning inför bröllopet igår var ungefär så här: 
Var denna bröllopsyra kommer ifrån kan jag bara spekulera i, kanske är det på grund av Aftonbladet, kanske är mitt liv så händelsefattigt just nu att det känns rimligt att titta på 14+ timmar på tv på ett par jag inte känner. Ingen vet. Trevligt är det iallafall att ha sett det. Och Daniels tal. Hur fint!?
Michael Jacksons This is it går i skrivande stund på tv. Första gången jag såg den var på Broadways bio i Sydney. Så här i efterhand känns det lite nostalgiskt, att en varm sommarkväll kila över gatan, in i shoppingcentret, upp två rulltrappor och gotta sig i popcorndoft. Sen den smått läskiga färden tillbaka när alla dörrar stängs, så man fick gå bakvägen genom parkeringshus och komma ut på gata av okänt slag.
Jag befann mig på Peace & Love-festivalen när nyheten om Michael Jacksons död kom. Vi hörde hans namn viskas i natten, och när vi kom tillbaka till vårt tält fick vi reda på det. Dagen efter låg vi i gassande sol i gröna parker och lusläste kvällstidningar fyllda med mer eller mindre korrekt information om vad som hade hänt. Om några dagar är det exakt ett år sedan. Tänk vad tiden går, och ändå så still den står.
No commentsPopular mechanics for lovers
Sitter och laddar. Ja, det är lite fånigt. Ja, det är lite skämmgt. Men jag har lärt mig att är man öppen med sina mer pinsamma sidor så blir de lättare att hantera. Så ja, nu erkänner jag att jag sitter här och laddar inför prinsessbröllopet. Det är Dagen B.
Samtidigt försöker jag plugga. Igår satt jag och läste musikjuridik på biblioteket. Kan inte säga att det var riktigt lika fridfullt som att ligga på en filt ute i trädgården i och läsa. Dock var det ju inte sol igår, så det var lika bra att bita i det sura äpplet. Dessutom så är det ju väldigt lugnt, så man kan ju koncentrera sig.
Snart ska det firas med festmiddag: bruna bönor och fläsk. Slår vad om att bröllopsgästerna skulle känna avund om de hörde detta. För vad är en väl en 4 meter hög tårta, vad är väl fina klänningar, vad är väl en bal på slottet?
No commentsVärldens räddaste man – ”En av Sveriges finaste artister”
Bilden kommer från En film om Olle Ljungström, jag vet inte vem som har tagit den, men har jag inte rätt att lägga upp den så säg till:)
Jag har haft En film om Olle Ljungström liggande på min dator ett bra tag nu, och har äntligen tittat på den. Det är vackert att titta på, men gör ont. ”Jag tycker inte synd om mig själv, jo jag tycker synd om mig själv, men… inte i bemärkelsen att jag tycker att det finns någon som ska bestraffas. Men jag tycker synd om mig själv för att jag har det här, ja, ett sår kanske man kan kalla det för, och att det aldrig går att lösa.”
I filmen visas Olles egna videomaterial från Afghanistan där en bilbomb exploderar några meter ifrån honom. Tydligen fick han blodförgiftning där, kanske blev han skjuten. De lärde tvistar. Sen en massa alkohol och droger. I all styrka och självständighet bor en sårbarhet. Sånt fascinerar mig alltid enormt mycket. När folk jag visar detta för inte förstår, kan jag bli lite barnslig, ja näst intill arg för att människan hånfullt fnyser och inte förstår det vackra i tragiken.
Som sagt gör det stundtals ont att titta på. Vad är det som gör att vissa människor så många älskar inte kan se det fina i de själva, vad gör de oförmögna att vara lyckliga? Olles mamma (Misse!!!) säger:
”Vad jag tycker är fint med Olle, det är att han är mjuk, han är inte skadad av… han är ingen hårding, utan… Det tycker jag om. Han är mjuk och känslig, och sådär. Och det är ju både för- och nackdelar med det, jag tycker han skulle vara mer rädd om sig, det är väl det… Det är en fin liten kille.”
I slutet av filmen har han precis flyttat till Gräfsnäs (inte så långt härifrån…). Han har varit nykter i fem månader, och det är himla fint när han säger att ”jag anser inte att jorden än så länge är såpass överbefolkad att det inte finns plats för mig”. Sedan kraschlandar det och han verkar ha fallit tillbaka. Han frågar Jacob Frössén, filmaren, om han någonsin kommer vilja träffa honom när de är färdiga med filmen. När han svarar ja pustar Olle ut.
Hoppas han mår bra.
Här är Olle med i Babel: