Har ni inte redan hört den så lyssna på Seabears I sing I swim. Söt video också.

And I miss you, even when you’re around

Benny Anderssons son Ludvig och hans band Atlas var hos Skavlan härom fredagen. Jag ramlade lite av stolen när de började spela; vad bra de är!

Och Bennys stolta, nästan förbluffade leende 1.07 in i videon blir man ju alldeles glad i själen av…

Vad min kursbok lärt mig idag: Verkligheten håller på att estetiseras, bland annat genom konstnärliga ambitioner att omvandla livet till ett konstverk.

Precis som i Bright Eyes Bowl of Oranges:

If the world could remain within a frame like a painting on a wall,
Then I think we would see the beauty,
Then we would stand staring in awe

Caspar David Freidrichs Two Men Contemplating the Moon. Vi fick se den i en föreläsning förra veckan, jag blev förälskad med en gång…

Hur kommer det sig att allt ledsamt är så vackert utifrån?

Håkan är väl expert på det, att göra det fula fint. Att förgäta fulheten för allt det sköna.

Linnea påminde mig om hur fin Nu Sigge. är. Nu Sigge. är en låt till Håkans son Sigge. Visst är texten hjärtskärande ledsam, men så bedårande vacker?

Hårda tider är över för tillfället
Du ska inte se det, hur taskigt pappa mått det här året.
Solen stiger, ser du, jag ska förklara det när du blir äldre
att det slagit mig på sistone, kommer sakna allt det här nån gång
… Alla hjältar sänker huvudet nån gång.

I all sin miserabla, tragiska lilla orkan av känslor så är filmen Closer så vacker. Precis som Jude Law…

Summer gone, now winter’s on its way
I will miss the days we had
Loving, leaving, it’s too late for this now
Has time driven our season away?

Doften jag kände
Var hans
Allt som sen hände
Kan ej nämnas
Eller glömmas
Det var väl farväl

Då det stundtals råder en viss ambivalens i mina tankegångar om den här bloggens varande eller icke varande så har vissa inlägg fallit bort. Trodde jag hade sparat ett om Olle Ljungström, men det verkar ha gått förlorat.

Det får helt enkelt bli ett till inlägg om denne fascinerande man.

Olle Ljungström, alltså. När jag gick och strötittade i en bokhandel häromdagen gick jag förbi den alldeles färska boken Jag är både listig och stark, en hyllningsbok om Olle. Ni vet, vissa människor bara tyr man sig till? Man bara vet att där finns godhet, där finns kärlek? Så känner man om Olle. Magnus Nygren skriver i boken:

”Hur har Gud kunnat skapa en människa med så stort hjärta? Det är kanske till och med lite för stort… så pass att det tär på de andra organen; det är min enda förklaring till varför Olle ibland är krasslig. Under arbetet med boken har vi haft många, många stimulerande telefonsamtal. När vi pratar händer det alltid saker – idéer och kreativitet flödar från Gräfsnäs, men också många, många skratt. Vid varje samtal har jag slagits av Olles givmildhet genom ord, skratt och uppmuntran.”

Då intresset för Olle från min sida blossat upp igen precis som för nästan exakt ett år sedan, kollar jag på En film om Olle Ljungström. Slås igen av hur otroligt skör den här människan verkar vara, så innerlig i både sin glädje och smärta och det är så hjärtslitande så ibland går man sönder lite.

Hans mamma Misse säger :
”Vad jag tycker är fint med Olle, det är att han är mjuk, han är liksom inte skadad av… han är ingen hårding, utan… det tycker jag om, han är mjuk och känslig och sådär, och det är ju både för och nackdelar, jag tycker han ska vara mer rädd om sig. På alla sätt, det är väl det som är… Han är en fin liten kille.”

Romantiseringen av droger i kretsar där kreativitet har en central roll går inte riktigt att bortse från. Att de rockikoner jag i mitt liv sett upp mest till har haft problem med kemiska substanser har jag faktiskt aldrig reflekterat kring, kanske finns det en Florence Nightingal här som vill ta hand om trasiga män. Drogpåverkad eller ej, Olle är en intressant man. Jag väljer att tänka att droger bara är en effekt av en flyende själs strävan efter gräset på andra sidan.

Jag kan se lite av mig själv i Olles försiktiga sätt att prata. Man vet vad man vill få ut, men alla tankar vill ut på en gång så allt låter väldigt ostrukturerat. Detta fick mig osökt att tänka på ett personlighetstest som jag gjorde en gång, som sa mig så ofantligt mycket om mig själv. Jag gjorde det i skolan, och min lärare nickade och sa ”Det är konstigt, att världens bästa kommunikatörer är så ovilliga att prata.”.

När Olle kommer till sitt nyköpta hus i Gräfsnäs ser han lycklig ut. Man kan le, och så kan man se lycklig ut. Inte samma sak. Han säger: ”Jag anser inte att jorden än så länge är så pass överbefolkad så att det inte finns plats för mig.”. Och det är fint. I scenen efteråt verkar han blivit så trasig igen att han gjort sig okontaktbar.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att Olle mår bra och att han får göra det i många år till. Faktiskt delvis av egoistiska skäl, men framför allt för han själv. Han är, som sagt, ”en fin liten kille”.

Det finns en superb sida för att hitta ny musik: The SixtyOne. Där får man välja vilken typ av musik man vill ha, eller bara få det serverat, snygg inpackat med små anekdoter om varje artist och låt. Prova sidan, tycker jag!

Jag hittade Michael Bernard Fitzgerald där. Hans öåt är sockrigt sommarpopig och man kan ju inte låta bli att le lite åt hans beskrivning av en första dejt.

Jag och min familj brukar säga att pappa borde blivit skådespelare, präst eller något annat där retorik och bra talförmåga är användbart. Helst skådespelare då, eftersom präst för honom vore att skådespela det med…

Ge pappa en chans att använda sin röst och han tar den. Han lägger ut texten, gestikulerar och berättar varje historia med samma entusiasm och glädje. Min brors kompis sade en gång att pappa är den enda han känner som kan beskriva en sten så att det blir intressant. Han kan föra sig och gör det med en elegans och grace sällan skådad av en maskinförare.

Idag gav jag honom en bok i försenad födelsedagspresent; jag hade lagt undan boken och glömt bort den. Den är skriven av och handlar om Lasse Dahlqvist. Han är en släkting så avlägsen att det knappt är nämnvärt, men det var iallafall därför jag köpte den, och för att pappa gillar’t. Pappa fick något lystet i blicken när han öppnade boken och började genast läsa ut texterna som stod präntade på sidorna. Jag glömde för en stund bort vårt vanliga vardagsrum och såg istället framför mig en gammal teaterscen, och insåg än en gång att pappa skulle passat perfekt där. Han tycker vi är löjliga när vi säger det, men det är faktiskt sant. Trots att vi himlar lite med ögonen när han sätter igång med en 10-minuters utläggning om något en annan skulle berättat i förbifarten tycker vi att det är lite kul.

Just när jag satt och skrev det här med ovan nämnda Lasse som bakgrundsmusik kom farsan in och iscensatte själv Oh boy oh boy oh boy med mig som enda publik. Jag sitter här och ler mitt varmaste leende; man blir ju glad i själen va.

Ibland blir ord överflödiga. Lyssnar på Brahms och lugnar ner mig lite, det här är vansinnigt vackert.