Har en massa vänner av bästa sort som har lämnat Landet-med-snö-ända-in-i-april till förmån för andra platser här i världen. Saknar dem nåt så väldigt, och tänker på dem till 1900s finfina vemodiga låt En gång ägde vi hela jorden:
Det finns så väldigt många saker att säga om det ni nu ska få se. Följande klipp får mig att fullständigt kapitulera, jag går ner på knä, kanske till och med gråter en liten skvätt. Det är rysningar och gåshud. Jag skrattar lite åt att det kan vara så bra. Några höjdpunkter, dårå:
1. 1.16: Buddy Guy öppnar käften och det går som en elektrisk stöt genom Ronnie i bakgrunden.
2. 1.22: Micks munspelande. Schnöggt.
3. 1.25: Buddy Guy säger ”Hey Mick!”
4. 1.33: Buddy Guys stoneface. Skulle du bråka med den här mannen? Skulle du det? Huh? Huh?
5. 2.01: Keith kommer in med all sin coolhet och cigg i mungipan (yes, kids, det finns tillfällen då en cigarett tillför en viss världsvanhet till din image) (oh no she did not!?!). Hur hans solo liksom vandrar och låter lite ledset och hans minspel följer med.
6. 2.24: Mick blinkar med ena ögat åt Buddy Guy som ser barnsligt förtjust ut.
7. 3.31: Keith spottar ut sin cigarett. Se punkt fem.
8. 4.11: Att en enda ton kan göra så mycket. Musikalisk lekfullhet när den är som bäst.
9. 5.41: Keith ger sin gitarr till Buddy Guy. ”It’s yours.”
10. 5.47: Den troligtvis mest sansade rullande stenen, Charlie Watts, skakar på huvudet och skrattar lite åt sina kamrater. Fint så.
Nerven i det här framträdande. Tryck er fram en minut in i videon och kolla på Jakob Hellman. Häftigt.
En av mina absoluta favoritförfattare är Oscar Wilde. Hans språk är så vackert att jag, trots att jag kanske vuxit ur målgruppen, fortfarande mer än gärna läser även de barnböcker han skrev. Hela Oscars öde är så fascinerande. Han satt flera år i deprimerande fängelsen för att han tyckte om en annan man. Det var bara drygt hundra år sedan. The Picture of Dorian Gray har även kommit att bli min favoritbok, så till den milda grad att jag valde att skriva min extended essay på IB om den. Närmare bestämt om de homoerotiska tendenserna i verket. Oh dear, vilka flashbacks…
När Oscars lillasyster Isola var åtta år dog hon. Oscar skrev en dikt till henne, klippte av en lock av hennes hår och sparade det i ett kuvert som hade med sig tills den dag han dog, utblottad, utskrattad och ensam i Paris.
För inte så länge förlorade en kär vän sin äldre syster. Jag kan och vill inte förstå den oerhörda smärta och saknad det måste innebära. Se det som en kärleksförklaring till mina egna bröder.
Oscars dikt heter Requiescat och den är så fin:
Tread lightly, she is near
Under the snow,
Speak gently, she can hear
The daisies grow
All her bright golden hair
Tarnished with rust,
She that was young and fair
Fallen to dust.
Lily-like, white as snow,
She hardly knew
She was a woman, so
Sweetly she grew.
Coffin-board, heavy stone,
Lie on her breast,
I vex my heart alone,
She is at rest.
Peace, peace, she cannot hear
Lyre or sonnet,
All my life’s buried here,
Heap earth upon it.
På högstadiet låg det lite status i att hålla sig uppdaterad när det kom till musik. Nu är det ganska mycket lättare att hålla koll på det som ligger utanför det som kallas mainstream, men ett nytt problem har uppstått med de nya distributionsmöjligheter som internet för med sig: det finns ingen möjlighet att hinna med att sålla mellan allt bra! Så för att hålla mig à jour med den hippa världen när det kommer till musik, mode, film och annat som gör livet lite roligare fuskar jag lite och läser en himla härlig blogg. När min prenumeration på tidningen Nylon helt enkelt inte räcker till går jag in på deras blogg, och struntar i min egen vardag för ett tag. Enjoy!
För nästan exakt ett år sedan var jag och min kära vän Josefin smått besatta av Vampire Weekend. Vi insåg en dag för sent att att de hade spelat i Sydney, där vi för tillfället bodde. I sörjandet som vi försökte bota med planlöst Vampire Weeken-surfande förstod vi att de samma kväll skulle hålla ett hemligt, intimt gig i Newtown, området bredvid jag bodde. Dock behövde man biljetter som man i stort sett bara kunde få genom kontakter och en radioshow. Hoppet sjönk.
Vi bestämde oss dock för att dra på finstassen och lägga på charmen. Dörrvakten frågade om vi var ”like, massive fans?” vilket vi givetvis ivrigt vidhöll. ”Then get in, but don’t tell the big guys in there”, sade vakten och blinkade med ena ögat. Tacksamheten var total! Denna kväll har kommit att bli ett minne att plocka fram när regnet öser, vinden viner och vardagen bara går, på andra sidan jorden.
Josefin bodde hos mig lite till och från, och tog sig friheten att spela följande låt på repeat i några veckor. Hon bad om ursäkt, men i tysthet var vi lika beroende båda två. Enjoy!:
När det är läge för sentimentalitet, lyssna:
Med anledning av Keith Richards självbiografi som kommit ut i dagarna, kommer här ett litet klipp med världens i särklass coolaste gitarrist. Jag är inte så jäkla badass själv, så när någon är badass och fortfarande en hyvens karl så kan jag inte låta bli att tycka om personen i fråga. Klippet är inspelat efter att han återhämtat sig från ”fallet från palmen”, om ni minns. Skönare person får man nog leta efter. ”It was a nasty knock, but we got over it.”
